Jeanette Isabelle

Jaa.. Mitt liv har varit tufft om jag ska vara ärlig.
Pappa jobbade mest och var sällan hemma när jag var mindre.
Och när jag gick på årskurs 6 skilde sig mamma och pappa, mamma och jag tvingades flytta och i huset vi flyttade till fick vattenskador och mamma fick cancer när jag gick på sjuan.
Jag började skolka från skolan och brydde mig inte så stort om mitt liv, grät i min ensamhet och vågade inte ens nämna ordet cancer till mamma för jag var så rädd att hon skulle bli ledsen, det är något jag ångrar så otrolit mycket idag, att jag inte pratade någon gång med mamma vad som skulle hända om hon skulle bli en ängel.
Jag vågade helt enkelt inte, jag förträngde att något sånt ens skulle kunna hända min mamma.
Mamma var mycket på sjukhus så mommo bodde med mig och vi grälade mest hela tiden pga att jag struntade i allt ungefär och brydde mig inte om vad mommo sa åt mig, for ut på kvällarna och sovde bort och for inte till skolan.
Så till sist fick jag socialen på mig, de hämtade mig varje morgon när jag inte kom till skolan med skolbussen.
Vem skulle vilja vara i skolan när man har en mamma som ligger i cancer?!

Blev tillsammans med en pojke som behandlade mig otroligt dåligt, jag fick tom. blåöga pga honom just före min konfirmation och ljög till alla och sa att jag hade gått in i en dörr, men det höll inte och alla fick reda på sanningen istället.

På årskurs 9 blev min mamma den vackratse ängeln i himmelen, hon gick bort den 30 november 08.
Jag kunde inte se något ljus någonstans, jag hade förlorat det absolut bästa och finaste jag hade.
Jag var borta från skolan en tid tills jag tvingades komma tillbaka, det var hemskt att komma till skolan igen, alla stirrade ungefär på mig och folk jag knappt kände sa hej åt mig, det var ändå en liten tröst.
Och när folk kom och kramade om en och sa "beklagar sorgen" så förstod man inte riktigt, ville inte förstå varför de kom och sa det.
Jag kunde inte och ville inte inse att mamma var borta.

Jag bodde lite hos min bror/syster/moster.. Det varierade lite.
Men det gick ju inte i längden så då började pappa hyra en lägenhet åt mig nära honom.
Efter nian slapp jag heller inte in till någon skola jag hade sökt till så inget blev ju bättre av det precis.
Men jag pratade med dom på YA så då fick jag komma till det tionde läseåret, där gick jag ungefär 3 veckor så hoppade jag av och började i yrkes på beklädnads linjen istället.
Lärde kännda nya härliga tjejer och min FD bästa vän gick där (orsaken till att jag började där).
Men beklädnads var inget för mig alls, jag hade aldrig tyckt om att sy.
Jag funderade mycket på att hoppa av men det blev aldrig av. (förrän nu på tvåan)

När jag gick på ettan på beklädnads började min hjärna säga åt mig att jag är alldeles för fet.
Jag slutade äta och om jag åt tryckte jag alltid fingrarna i halsen och spydde upp det jag just ätit.
Och till sist kände jag ingen hunger mer.
Så jag hamnde till Ätstörningspolikliniken, gick dit 1-2 ggr i veckan.
Det var tufft, det var så jobbigt.
Jag frös hela tiden, jag kunde inte ens se på mig själv utan att bli äcklad.
Men jag tror VET att det blev så för att jag straffade mig själv på något konstigt vis för att när mamma var sjuk kunde hon knappt äta alls.
Så jag kände att jag inte fick äta jag då heller, att det är fel mot mamma.

NU idag mår jag bra!
Jag har 5 otroligt underbara syskon som alltid finns där, jag har världens bästa och mest omtänksammaste pojkvän och världens bästa vänner.
Jag har ett jobb som jag trivs utmärkt med och jätte härliga arbetskompisar.

Det är hemskt och det är så jobbigt att tänka bakåt hur jag har haft det, men ändå känns det så otroligt att jag fortfarande står här på egna ben och har klarat av allting som hänt i mitt liv. :)

Visst, jag har hål i mitt hjärta som inte går att fylla.
Det jag verkligen saknar är ett hem, ett riktigt hem.
En familj som man äter mat tillsammans med.
Det känns jobbigt att säga "jag går hem" eller något i den stilen, för när man väl kommer hem så är det bara en tom lägenhet och ingen tar imot en med sin kärlek.
Jag kan aldrig ropa på pappa eller mamma, jag hör aldrig mamma eller pappa säga att maten är färdig och ingen som ringer och säger att maten är färdig och ingen som ringer och säger att de vill att jag ska komma hem och hjälpa till med något.
Jag kan aldrig säga till mina vänner "nej, för mamma/pappa vill att jag ska vara hemma ikväll".
Alla brukar ju vara sååå arga på sina föräldrar när de säger så men något av det jag önskar mest i mitt liv är att få säga så.
Dethär är något som jag tänker på varje eviga dag som går och det gör så jääkla ont.

Varsågod hörni, här var en lite deprimerande historia om mitt liv. ;)